En underbart gammal gumma! Men klar i skallen är hon och humorn har hon kvar. Jag älskar hennes varma kluckande skratt.
Om ett halvår fyller hon 90. Inte världsalångt kvar...
Vi pratade om livet. Hon frågade om jag inte går till någon kyrka. Så berättade jag. Berättade allt jag inte förut vågat.
Nej jag går inte i kyrkan. Och det känns bra. Nej jag ber inte längre. Har ingen längtan efter det. Ser ingen anledning, jag fick i alla fall inga svar. Min gudsbild hade så mycket fördömmande. Jag har jobbat så oändligt hårt för att få den enbart god utan att lyckas. Jag var tvungen att prestera inför min gud. Men nu är jag tillfreds i min andlighet. Känner mig fri! Är trygg i att jag har mig själv. Klart jag tror att det finns något som ser efter mig och ger mig vägledning. Men om det är en gud, guider, morfar eller magkänslan spelar mig ingen roll. Och jag tänker inte namnge det. Den kraft jag tror på är större än vad som ryms i tre små bokstäver. G. U. D. Men jag tror att det är samma kraft vi pratar om fast vi kallar den olika saker.
Men nåden då, undrar hon.
Jag var inte värd den, blir mitt svar. Jag kunde inte ta emot all godhet som lovades mig när jag visste att jag var en skit. Om gud skulle ge mig allt det där var jag ju tvungen till en motprestation. Och jag nådde aldrig upp till mina egna krav. Jag erkände Jesus som herre i mitt liv och tog emot dopet. Jag var nu ren, fri från synd! Fantastiskt!! Men inuti var jag svart. En vidrig varelse som fortsatte göra fel och levde i en dödssynd. Frosseri! Jag skitade ner det som gud hade tvättat rent. Klart jag var tvungen att betala, prestera. Men jag hade inte nog att erbjuda. Mitt liv räckte inte...
Nu är jag helare, försöker jag förklara medans tårarna rinner utmed kinderna. Idag känner jag mig fri! Trots eller på grund av jag inte är kristen längre. Och dessutom lever öppet homosexuellt. Många av mina gamla vänner anser kanske att jag är sjuk och borde be gud befria mig. Om inte annat så är mina handlingar något dom föraktar.(Men dom älskar mig...) I den frågan kan jag bara citera Baghera i Djungelboken på Stadsteatern: Om jag är sjuk, vill jag inte bli frisk!
Hon har svårt att förstå. Frågar om hon får fortsätta be för mig varje dag. (Självklart får hon det, jag älskar att veta att jag finns i hennes böner) Får hon då be för mig nu. Absolut, svarar jag.
Jag märker i hennes ord att hon är orolig för mig. Hon ber gud visa mig vägen. När hon avslutar undrar jag om ord är viktigare än känsla. Och måste förklara vad jag menar. Är det viktigare att bekänna mig som kristen än att uppleva friheten och tryggheten?
Hon tänker, så säger hon: Du kanske Har hittat vägen... (den rätta, underförstått)
Ja det har jag, svarar jag. Jag går min väg, den enda jag kan gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar